Ja då vart 2012 igång med fulla motorer. Det känns skönt att börja på ett nytt år, lämna det gamla bakom och nu bara blicka vidare.

Jag har känt att jag inte alltid gillar att inte agera som alla andra, det är kul att göra tvärt emot då och då. Vada mot strömmen så att säga. Men nu har jag funnit mig själv i en sits som sååååå många andra. Nytt år – nya tag – nu ska här levas ett sundare liv! Det är ett så vanligt nyårslöfte att det knappast får någon att jubla högt över dess originalitet. Men det är ett ack så bra löfte!

Hur gör ni för att komma igång? Vad är era mål och drömmar?

Jag har många och sättet för mig att ta mig dit är genom att anamma nya matvanor i form av GI, genom att använda mig av min nya crosstrainer ett par gånger i veckan, samt pallra mig iväg till mitt gym för att få muskelmassan att inte tyna bort helt. Vad får mig att känna mig mer motiverad nu än vad jag har varit tidigare? Ja, det hjälper ju oerhört att jag har en pojkvän som är otroligt intresserad av träning och nutrition. Han är en oerhörd motivation för mig och han stöttar mig verkligen helt och hållet som den underbara människa han är. Det känns bra att ha stödet, det får mig att vilja försöka så mycket mer! Sen så har jag redan fått en bra start då jag faktiskt lyckades gå ner i vikt under julhelgen! Hur i hela friden jag lyckades med det vet jag inte, men det jag tar det!

Nu blir det en del jobb i veckan och planering/in-nötning av mina nya rutiner. Underbart!!

När jag var där såg jag dock en sak som gjorde mig… Ja, nästan lite ledsen. Det var en kvinna som inte riktigt verkade riktigt medveten om vad hon höll på med. Under hela tiden hon satt i maskinerna så hade hon en handsfree i öronen. Under över en timmas träning pratade hon i telefonen konstant!! Jag kan inte riktigt förstå varför… Man går till gymmet för att ta hand om sig själv, få igång kroppen så den producerar endorfiner och allt för att stärka både fysik och psyke. Hur kan man göra det om man hela tiden är uppkopplad mot världens distraktioner?

Nu ska jag äta min kesella/blåbär/saft-blandning och riktigt njuta av den lite smått degiga känslan som infinner sig efter ordentlig träning

Någonting som har varit svårt är att hitta något mellanmål som kan hjälpa till att stilla det massiva sötsug som kan uppstå ibland. Någonting som smakar sött men ändå inte är fullt lika onyttigt som det jag brukar använda. Jag har hittat det! Mycket googlande senare så har jag funnit någonting som faller mig bra i smaken.

Blanda samman allt och bara käka på! Saften tar man efter smak och naturligtvis kan man ta precis vilken kombination man vill. Detta är bara en som jag gillar starkt Det hela smakar åt yoghurthållet, bara nyttigare.

Jag är fullt medveten om aspartam som finns i saften, men med en så liten mängd så känner jag mig rätt säker ändå. Jag kommer i alla fall pröva på fler kombinationer i framtiden!

Trollhättan

When people walk away from you let them go…
Your destiny is never tied to anyone who leaves you, and it doesn’t mean they are bad people.
It just means that their part in your story is over.

Jag bläddrade igenom ett block jag hade hemma i jakt efter ett tomt blad som jag kunde skriva min inköpslista på. Då stöter jag på en liten text, jag minns inte när jag skrev den, som förvånade mig lite.

Jag söker
Konstant
Men efter vad?
Vart ska jag gå
För att finna det jag suktar efter?
I en värld full av förvirring
Finn det något lugn?
Någonting som består?
Kan en själ någonsin få ro
Om kroppen brukar syre?
Vart finner man svaren?
Vill jag finna det
Eller bara lära mig av jakten?
Kommer jag någonsin få ro?

Det är inte det mest upplyftande jag någonsin skrivit, förmodligen mådde jag inte helt hundra då heller, men det är ändå frågor som tåls att tänkas på…

Den absolut bästa metaforen för livet enligt mig är berg-och dalbana. Det går verkligen upp och ner hela tiden. När jag skrev texten här ovan så var det verkligen en lågpunkt i livet. Men nu… Nu mår jag bättre än jag gjort på länge! Det är inte alltid lätt att hänga med i svängarna, men tids nog så lär man sig förhoppningsvis njuta av det för vad det är: en upplevelse utan dess like!

Jag valde då att köpa med smaken Äpple/Kanel, för jag tänkte att det skulle vara det lättaste att få ner. Jag gjorde i ordning det (hur enkelt som helst) och förde försiktigt skeden mot munnen. Jag fick för mig att det skulle kännas mer som mat om jag åt det med sked… Det smakade – fantastiskt gott! Det smakade jättegott av både äpplen och kanel (hoppla! ) och det känns väldigt passande en kall dag som denna. Detta kommer bli ett återkommande element här hemma. Någon dag kanske jag kommer få för mig att prova andra smaker med… Vem vet

Jag kan under året vara lite utav en Grinch och ger då inte mycket för all stress som julen kan medföra. Men nu känner jag att mysfaktorn börjar komma smygandes, för vad är julen om inte mysig?!

Jag längtar efter att få ställa fram ljusstaken i mitt fönster och byta till röda textiler i lägenheten. Just nu håller jag på att virka en jullöpare (Ja, jag älskar att handarbeta! Det är fantastiskt vad man kan åstadkomma med lite garn) eftersom jag kom på att jag faktiskt inte äger någon julduk som det är nu.

När man väl har haft julstämning i någon månad så är det äntligen dags, Dagen D – Julafton! Dagen när familjen samlas, pratar, skrattar och äter gott. Jag älskar det! I min familj så köper vi inte några då vi alla är vuxna och redan har det vi behöver. Vi har sagt att tills dess att antingen jag eller min syster får barn så ska det inte vara några julklappar. Det är någonting som fungerar väldigt bra för oss och det är skönt att slippa stressen med att springa i affärer för att finna den absolut bästa presenten. Även fast det är skönt att slippa just den stressen så är det en del av mig som saknar det lite. En del av mig vill att mannen i den röda rocken och med det vita skägget ska komma stampandes på trappan och sedan vänligt skrocka: ”Ho ho ho. Finns det några snälla barn här?” En del av julens magi är på sätt och vis borta, men jag får se fram emot den dagen då han återkommer.

Den dagen, den glädjen!

”Jag ser jättebra på långt håll så länge jag koncentrerar ögonen”

Hm… Ja, så kan man ju också se det.

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.